Inom socialdemokratin fanns flera klasser som jag senare kunde märka. Där fanns den innersta cirkeln med alla aktiva föreningsmedlemmar, alla som satt i styrelser på alla nivåer. De hade kontakter med de socialdemokrater som skulle kallas när det blev dags för regeringsbildning. Jag märkte att dessa människor var för "fina" att gå med i första majtåget. Förevändningar fanns alltid, ungefär så här: "Jag ska sätta potatis", "Den och den fyller år", "Jag ska hälsa på en vän på sjukhuset"? Man skämdes över sin klass, eller kanske över att man var politiskt aktiv. Politik har för de flesta uppfattas som tråkigt. Märkligt - då det handlar om hur vi själva vill att samhället ska se ut. Den andra gruppen är medlemmar i föreningar som styrs av det starka styrelsefolket. De låter sig ledas och saknar förmågan att ta ställning själva.

Är man osäker som talare så är det svårt att delta i debatter. Där vinner de som är mest tilltagsna. Den tredje gruppen är de som sympatiserar med SAP eller för all del med andra ideologier. Man enbart röstar men ansluter sig inte till föreningen. I alla dessa tre skikt kan man spåra viss försiktighet, så att man inte röjer alltför mycket av sina inre tankar om politik. Det har skett mycket sedan dess men så var det på 40- och 50-talet.