Fristad

Hemmet för fallna kvinnor

(Slottet i Bromsten)

Byggnaden på berget ovanför Bromstens idrottsplats har alltid givit upphov till en massa frågor. Jag har på 80-talet personligen träffat en grupp amerikanare som ville veta vägen till "Slottet i Bromsten". Någon hade arbetat som volontär på ålderdomshemmet och berättat om det. Därav deras intresse.

Jag själv vill kalla huset för "Ett monument över ett litet stycke kvinnohistoria". De flesta vet att det var en bankir Cervin som var initiativtagare till byggnaden och det uppfördes som ett hem för fallna kvinnor. Men för att börja från början... Barnhem för fattiga föräldralösa barns uppfostran fanns redan på 1600-talet i hela Sverige. Instiftare var kungliga personer, rika, socialt intresserade personer och i många fall även kyrkans män. Bara i Stockholm har funnits över 26 stycken barnhem från 1624 till 1900-talets början. Här följer några:

Det första (1624) var Allmänna Bamhusinrättningen. Förvaltades av en direktion utsedd av Kongl. Majt.
Stiftare var Gustav II Adolf

Frimurarbarnhuset (1753)
Kristineberg, "Uppfostran och undervisning af fattiga barn"
Stiftelse: Frimurarlogen

Murbeckska inrättningen för fattiga flickors uppfostran (1747)
St Paulsgatan 17
Stiftare: Kyrkoherde Per Murbeck

I mitt sökande i arkiven fann jag även att det 1890-1895 fanns ett barnhem vid Radan i Spånga S:n. Syftet var att "vård och uppfostran af vanvårdade barn". Omfattade 54 st barn. Förvaltades av Axel och Sofia Alm's stiftelse.

Den 29 juni 1833 utgick en kunglig förordning om sysslolösa personer - Lösdrivarlagen - man måste vid anmodan visa att man hade ett arbete eller på vis var försörjd. När Stockholm under mitten av 1800-talet började industrialiseras sökte många arbetslösa från landsbygden sig dit i hopp om arbete. I Per-Änders Fogelströms böcker om Stockholm har vi läst hur brist på arbete och bostad drabbade människorna, inte minst kvinnor som drevs ut i prostitution.

Polisen haffade kvinnorna och skrev in dem i ett besiktningsregister. Två gånger i veckan måste de visa upp sig för kurläkaren. Om de drabbades av veneriska sjukdomar hamnade de på kurhuset i tre veckor. Om man uteblev från besiktningen och haffades igen fick man försten varning, andra gången ännu en varning och tredje gången sattes de på spinnhuset.

Det är klart att kvinnorna sökte utvägar för att klara sig från polisen. Det gällde bara att visa att man hade sin utkomst från annat håll. Man etablerade sig som försäljerska med några tvålar eller apelsiner i en korg och kunde då lovligt gå in på krogarna och erbjuda sina varor (tjänster). Det blev allt vanligare att föräldrar skickade ut sina döttrar med några apelsiner i en korg för att bidra till familjens försörjning.

Myndigheterna såg med allt större oro på att yngre kvinnor drevs ut i denna hantering. Diakonissorna från Ersta hade ett hem där småflickor i 9-12 årsålder togs om hand för att lära sig hushållssysslor, men flickorna i 14-19 årsåldern ville man rädda ur prostitutionens grepp.

År 1986 fanns det i Stockholm en anstalt kallad som kallades "Hemmet Fristad". Fångvårdsstyrelsen bekostade vistelsen för unga flickor som gripits på gatan och hotades med fängelsestraff. Denna anstalt flyttades till Sundbyberg och verksamheten upphörde när anstalten i Bromsten stod färdig (1902).

21 juli år 1900 köpte en bankir Carl Cervin en tomt i Bromsten för 18,000 kronor. Genom gåvebrev skänkte han den till stiftelse som skulle benämnas "Hemmet Fristad" och gå under samma styre som 1896 grundade "Hemmet Fristad".

Anm. Carl Cervin (1850-1910) var son till bankir Carl-Gustav Cervin (1815-1890). Det var Carl-Gustav, och inte hans son, som under ett par år ägde Hesselby slott.

Bankir Carl Cervin var känd för stor privat välgörenhet, han grundade bl.a. Romanäs sanatorium i Tranås. Prins Carl Bernadotte samt andra socialt intresserade personer bidrog med pengar till bygget samt inredning och inventarier.

Grunden lades redan 1900 och huset var från början tänkt att byggas i trä men då en byggnad i sten skulle bli obetydligt dyrare beslöts efter rekommendationer att bygga i sten. Arkitekt Eckert svarade för ritningarna och byggmästarna Dahlström och Bengtsson för uppförandet. Grunden lades av grundläggare Gustavsson.

Hösten 1902 stod huset färdigt och den 4 oktober invigdes hemmet med stor fest. Särskilt inbjudna åkte med ett extra tåg från Stockholms central till Bromsten där tåget stannade mitt för hemmet ute på linjen där en tillfällig plattform byggts. Av de ca 150 personer som inbjudits märktes prins Carl Bernadotte med gemål, föreståndarinnor för Sofiahemmet och Röda Korset, fröken Virgin och fröken von Otter, samt föreståndarinnan för Fredrika-Bremer-förbundet, fröken Adelborg, fattigvårdsinspektören jämte en del av Stockholms socialt intresserade damer och herrar.

Från järnvägen fram till Fristad hade man gjort en tillfällig gångväg byggd av plankor för de besökandes bekvämlighet. Framme vid huset hälsades de välkomna av ordföranden i Hemmets Fristads styrelse, fru Alice Cervin. Det gladde henne att få hälsa vännerna av hemmets arbete till denna invigningsfest.

Väl inne i huset möts man av en stor öppen hall hållen i ljusa trevliga färger och en stor öppen spis vars brasa ännu mer förstärker det hemtrevliga och lugna intrycket. Innanför hallen vidtar matsalen där ett väldigt kaffebord var dukat.

I matsalen höll fru Cervin ett tal där hon tackade alla som gjort det möjligt att åstadkomma detta hem. Det ställs stora krav på hemmet, och dess styrelse har velat uppfylla dessa och skapa ett ljust och trevligt hem åt de hemlösa och en fristad och uppfostringsanstalt åt de olyckliga.

Härefter redogjorde fru Anna Höjer för hemmets utveckling. Skyddslingarna ha många inre frestelser att kämpa emot och de bör även skyddas mot de yttre fienderna. Hemmets föreståndarinna, fröken Maria Winkvist, och hennes medhjälpare har ett svårt arbete framför sig då de ska uppfostra dessa stackars brutna kvinnor till dugliga och plikttrogna tjänarinnor. Hjärtat får därvid vara varmt och förståndet kallt, slutade fru Höjer sitt tal. Härpå följde flera tacktal, bl.a. av prins Bernadotte som tackade såväl hemmets styrelse samt bankir Cervin för vad de gjort samt önskade lycka åt föreståndarinnan och hennes medarbetare och slutade med att nedkalla Guds välsignelse över deras arbete.

Om man skall beskriva själva huset helt kort består det av en källarvåning, ett bottenplan och ett plan däröver som innehåller sovrum för de intagna och för deras vårdare. Övers syns ett torn som innehåller en cistern som rymmer 12,000 liter vatten. På gården finns en vaktmästarstuga som i källarvåningen innehåller en ångpanna och en tryckpump vilken via vattenledningen trycker upp vattnet. Cisternen kan på det sättet fyllas på fyra timmar.

Källarvåningen rymde tvättstuga med plats för 10 personer vid lika många tvättbunkar, tre vatten varmare, centrifug och bykkar. Vidare fanns utrymmen för mangelrum, strykrum, vedförråd o.s.v. I mitten av källarplanet låg köksavdelning samt bakstuga. Här nere låg även badrummen. Här skulle skyddslingarna tränas i allt som hör till praktiskt hushållsarbete. På bottenplanet fanns i mitten entréhallen och den stora matsalen, expeditionsrum, läkarens mottagningsrum, två arbetsrum för sömnad och vävning samt föreståndarinnans rum och sovrum för vårdarinnor och skyddslingar. På andra våningen fanns ytterligare sovrum för vårdarinnor och deras skyddslingar samt flera förrådsrum för linne och kläder.

VEM VAR DET SOM FICK BO I HUSET?

Man talar om "fallna kvinnor", "skyddslingar", "intagna". Sanningen är att det var flickor mellan 14 och 19 år. Fattiga arbetslösa och outbildade barn från familjer där det fanns gott om syskon men ofta ingen ansvarstagande far. Sådana som var på väg att glida in i prostitution men ännu inte blivit fast i yrket. Som ännu inte varje dag måste styrka sig med brännvin för att kunna orka med sitt liv. Man lockade med en treårig utbildning inom hushåll och smådjursskötsel samt inblick i köksträdgårdsodling. Det enda men begärde av flickorna var att de efter en betänketid fullt frivilligt bad att få stanna på hemmet. På gården fanns ett mottagningshem som kunde ta emot 6-7 personer åt gången och där fick man stanna ett par tre månader för att pröva halten av deras vilja att börja ett nytt liv.

Något tvång att stanna kvar sedan man intagits fanns inte. Den enda åtgärd man gjorde var att stänga in skyddslingen i hennes mm för ett dygns betänketid i lugn och ro vilket i många fall ledde till besinning.

Huset var byggt att rymma 34 elever som alla hade eget rum. Varje vårdarinna ansvarade för 6-8 elever som de ledde och sysselsatte omväxlande i t.ex. tvättstugan, en annan period mangling och strykning o.s. v. Varje grupp arbetade avskiljt från andra grupper. Meningen var att man skulle fina lugn och ro bland några få kamrater och det underlättade arbetet för vårdarinnan att lära känna och på så sätt bättre vägleda varje enskild individ. Vårdarinnan hade för övrigt sitt sovrum i anslutning till sina skyddslingars sovrum. De enda gånger som alla samlades en stund var på kvällen då de sysselsatte sig med något handarbete och lyssnade till högläsning av någon god berättelse.

När man ser planritningen på huset så förstår man hur insiktsfullt och för ändamålet välplanerat huset byggts. Alla ekonomibyggnader finns inom huset och någon chans att rymma finns inte. De gånger man vistas ute är när trädgårdsarbetet eller smådjursskötseln skall utföras och då är ju alltid en eller två vårdarinnor med..

1903, alltså ett år efter invigningen, köpte Carl Cervin för Fristads räkning 9 tunnland mark till ett pris av 15,000 kronor. Marken låg mellan järnvägslinjen och Hemmet Fristad (nuvarande idrottsplatsen). Avsikten var att här kunna uppföra byggnader för husdjursskötsel samt trädgårdsodling.

Den 3-åriga utbildningen skulle leda till förvärvsarbete som tjänarinnor företrädesvis på landsbygden och då måste de kunna hantera både växter och djur. Dessutom kom produkterna väl till pass inom hemmets mathållning.

1904 inleddes en förbindelse med Diakonissanstalten vars föreståndare övertog ordförandeplatsen i styrelsen utan att hemmets karaktär av självständig stiftelse förändrades.

Redan från början lämnade fångvårdsstyrelsen ett mindre underhåll till driften, för övrigt var man beroende av vad som kom in från välvilliga donatorer. 1905 övertog Stockholm stads fattigvårdsnämnd ansvaret och lämnade understöd för de intagna som ägde hemortsrätt i Stockholm.

För övrigt var man fortfarande beroende av bidrag från allmänheten för att kunna uppehålla verksamheten.

Även från hovet kom allt som oftast bidrag. Det kunde också hända att man fick kungligt eller furstligt besök. När prinsessan Ingeborg hälsade på sina skyddslingar på Fristad passade Bromstensbarnen på att uppvakta med blommor.

Ryktet om Hemmet Fristad spred sig. Man uppskattade den ljusa och hemtrevliga atmosfären, de vackra färgerna - gula väggar, grönlaserade träpaneler samt hemvävda ljusgula gardiner - långt ifrån sedvanlig anstaltskaraktär.

Verksamheten ledde vanligen till goda resultat under syster Hanna Geijers goda ledning. När någon tillsist var redo att gå ut i förvärvsarbetet hade syster Hanna genom sina förberedelser skaffat en plats. De flesta av skyddslingarna har blivit tjänarinnor, biträden på inrättningar och några ha fått plats på även på mera krävande ledande anställningar.

Stiftelsen Fristads verksamhet upphörde i början av 1920-talet. Antalet skyddslingar hade då avsevärt minskat och de kvarvarande intagna blev placerade hos syster Hanna Geijer på Fjällgatan i Stockholm men fortsatte sin verksamhet i närheten av Gustavsberg på Värmdön.

Byggnaden Hemmet Fristad med tillhörande markområden övergick i Spånga kommuns ägo. Huset kom då att inrymma kommunalkontor, mottagning för läkare, bostad för församlingssyster samt ålderdomshem.

Hösten 1984 påbörjades en ny era för Huset Fristad. Det som en gång byggdes för undervisning och uppfostran har återigen rustats för att ta emot elever för undervisning och uppfostran men nu med annan inriktning, nämligen Ellen Keyskolan som tillämpar Waldorfpedagogik. Återigen förundras man över den vackra skolan inredd i vackra lugna färger långt ifrån vanlig grå korridorskola.

INGA-BRITT HÄGGSTROM

Uppgifter hämtade ur:

Claes Rönns samlade skrifter.

Doktorand Yvonne Johansson: Kvinnokollektiv och prostitution på 1850-talet

Lena Kallenberg: Apelsinflickan.

Anm. "Apelsinflickan" utkom 1997 och rekommenderas till den som vill veta mer om unga flickors situation på slutet av 1800-talet i Stockholm.Boken finns på biblioteken.

Hem