Min person höll på att danas. Men under uppväxttiden upplevde jag inte att jag höll på att bli en individ. Om en människa gör som andra säger, om man är till lags. Är man då en individ i alla fall?

Ja, jag visste inte. Jag trodde att en person som sa ifrån och gav order eller som sa som det var, att det var en individ. Mina lekkamrater var då inte självständiga individer. De gjorde i de flesta fall som jag sa. Stig, Kjell, Sven och?nja, inte Sten-Åke. Han var tre år äldre, han tog intryck av mig men i det mesta så var han den som gick före.

När vi var ungefär 10-13 år gamla, så berättade Sven Frisk att hans mamma hade frågat honom om hur jag var som lekkamrat, förmodligen ville hon kontrollera om jag var ett bra sällskap för hennes Sven. Sven hade då svarat att "Jan är bra för han svär inte". Det var ju skönt att man gjorde intryck på sina kamrater. Jag insåg tidigt i livet att det lät så jävligt illa att svära. Därför kunde jag disciplinera mig på detta område.