SPÅNGABYGDEN LITE GRANN FRÅN OVAN av Karl-Erik Fridzén

Som sista utpost i Bromstens villabebyggelse mot nord­väst låg mitt 
barndomshem fram till år 1946, då det genom en olyckshändelse brann 
ned till grunden. Det var vackert beläget bland åldriga hängbjörkar 
vid en udde och i närheten låg stora lavklädda stenblock kringströdda, 
en del hopade på varandra som rosen, precis som de legat i årtusenden. 
Allt detta var omgivet av ogenomträngliga slånsnår, som på försommaren 
stod som en vit sky av väl­doftande blommor.

Från rumsfönstret på övre våningen hade man västerut utsikt över ett 
mindre träskområde och bortom detta bredde ängsmarker och åkrar ut sig. 
Jag minns från barndomsåren hur man därifrån under skymmande 
sommarkvällar kunde höra kornknarrens mystiska snärpande från den 
växande grödan. Långt borta vid horisonten skymtade Stora Tensta 
gård, och när solen mot aftonen kastade sina reflexer i gårdens 
fönsterrutor glödde de som eld mot den mörka skogen. Denna idylliska 
plats hade inte helt utan orsak fått namnet Täckaudden.

Strax bortom träskmarkerna och väster om Spånga Kyrkväg, mindre än 
en kilometer hemifrån, låg Spånga radiostation, vars två 150 meter 
höga master helt dominerade trakten. Högst uppe på toppen av vardera 
masten fanns en flygfyr, varav den ena visade fast rött sken och 
den andra roterade runt, sändande en kraftig vit ljusstråle långt 
ut över nejden efter mörkrets inbrott.

Huset mellan masterna innehåller själva sändarutrustningen

Vardera masten hade också en hiss i form av en liten korg som 
hängde i en lina mellan de fyra mastbenen. Likaså fanns det en 
stege på ena mastbenet där man kunde klättra ända upp till fyren 
om hisskorgens maskineri skulle strejka. Nedanför patrullerade 
beväpnade vakter som höll obehöriga på avstånd.

Dagligen hade jag dessa radiomaster för ögonen. Många gånger 
sände jag längtansfulla blickar dit upp till fyren och önskade 
att jag en dag fick stå där och blicka ut över husen under mig 
och låta fantasin leka att jag flög ut över ängar och skogar där 
jag som barn sprungit så många gånger. Att det en gång skulle bli 
verklighet anade jag inte då.

År 1953 var det beslutat att radiomasterna skulle monteras ned,
ty de ansågs bl a utgöra en viss fara för det alltmer expanderande 
trafikflyget på Bromma. Om man nu ville komma upp i masterna så 
var det absolut sista chansen. Detta hade alltid varit min önskedröm, 
så jag stegade in på radiostationen en dag och frågade högsta 
chefen om möjligheten att få klättra upp. Det blev till min 
stora besvikelse avslag direkt, ty för detta krävdes ett skriftligt 
tillstånd från televerket och ett sådant fick man inget bara för 
att klättra upp och titta på utsikten, fick jag veta. Efter detta 
nedslående svar bestämde jag mig för att vid lämpligt tillfälle 
klättra upp utan lov, kosta vad det ville.

 

Täckaudden i ruiner vid Skogsvägen (nuv Spelmansbacken) 
Villorna vid Stridsbergavägen - I bakgrunden gamla 
Enköpingsvägen, Rinkebysvängen, Kinnekulle.

Vid tiden för radiomasternas nedmontering hade vaktposteringen dragits 
in och risken för att bli upptäckt var betydligt mindre, men från 
stationsbyggnaden som hade fönster även åt detta håll fanns ju en 
viss uppsikt.

Huset närmast till höger var militärens förläggning. Inget av husen på bilden finns kvar idag. Här ligger numera Spånga IP´s västra kant.

Från marken såg jag att nedmonteringen av fyren led mot sitt slutskede 
och endast fundamentet återstod. Nu var det alltså hög tid att bestämma 
sig för en uppstig­ning innan montörerna började montera bort den 
golvförsedda plattformen. Den skulle vara till stor hjälp för mig på 
så vis att den skymde sikten för montörerna att se stegen där jag 
skulle klättra.

Oroligt såg jag min runt omkring innan jag med darrande knän påbörjade 
klättringen, och jag var mycket nervös innan jag kommit tillräckligt 
högt för att man från stationsbyggnaden inte skulle kunna se att 
någon obehörig klättrade däruppe. Men det hela gick precis efter 
planerna och jag blev lugnare ju högre upp jag kom.

Klicka på bilden för en större bild

Bromsten med Duvbovägen, järnvägen med Silverpilens rökplym uppe till höger Det är inte svårt att föreställa sig skärgårdslandet med den mäktiga Bromstens fornborg närmast.

Klättringen var ansträngande men det fanns små platt­formar att 
vila sig på vid var tjugonde meter ungefär. Av en kamrat hade jag 
lånat en kamera för att föreviga detta enastående tillfälle som 
jag i så många år längtat efter. 

De sista femtio höjdmeterna gick i betydligt långsammare takt, 
för stegen var nu nästan helt lodrät och detta frestade på 
underarmsmusklerna. Några svindelkänslor hade jag inte, 
ty de kraftiga järnringar som omslöt stegen runt ryggen 
gjorde att det kändes tryggare. 

Hade inte dessa säkerhetsanordningar funnits hade jag 
nog inte vågat klättra upp.

När jag hade fem meter kvar till plattformen där montörerna 
jobbade tog jag fram kameran och fotograferade land­skapet i 
alla riktningar. Jag hade en känsla av att det var bäst att ha 
det gjort så fort som möjligt, för skulle jag bli upptäckt blev 
det nog inte tid till något fotograferande.

Norra radiomasten och Enbacken. Man kan ana Spånga kyrkans torn inne i grönskan. Utsikten var vidunderlig och jag njöt i fulla drag. Jag såg nu mina kära marker ute på Järvafältet i fågelperspektiv och snett nedanför bortom Enbacken låg kyrkan inbäddad i lummig grönska. Österut intill de nybyggda villorna såg jag ruinhögen av mitt nedbrunna barndomshem, Täckaudden, som ännu sju år efter branden låg kvar orörd. I söder stånkade "Silverpilen", soptåget som var på väg mot staden efter att ha tömt sin last vid sopförbränningsugnarna på Lövsta, bortom Hässelby villastad. Plötsligt stördes jag i mina meditationer av högljudda röster ovanför mig. En montör hade upptäckt mig och nu skulle det så kallade kokta fläsket vara stekt. Det blev en sjudundrande utskällning med svordomar och ilskna förbannelser som haglade över mig. När han avreagerat sig tillräckligt försökte han förklara för mig hur livsfarligt det var att vistas under deras arbetsplats. En tappad mutter eller ett verktyg som träffade skallen från denna höjd kunde i värsta fall sluta med dödlig utgång om oturen var framme. Han befallde mig att genast klättra ned igen.

Spångaviadukten - "Silverpilen" passerar, man kan se röken.   En smula skamsen över utskällningen men ändå glad över att ha lyckats med mitt uppsåt äntrade jag ned för stegen så fort jag kunde. Jag hade i alla fall till slut fått se mina barndomsmarker, som en fågel lite' grann från ovan. Denna lilla ungdomssynd som begicks mot Televerket är för längesedan preskriberad och de dokumentära värden, som de unika fotografierna med tiden fått, var väl värda den utskällning som utgjorde bestraffningen. Radiostationen användes ännu en tid efter det att de två skyhöga masterna monterats ner och ersatts av ett antal korta master för bl a meteorologiskt ändamål. De båda Spångamasterna återsåg jag under nostalgiska känslor många år senare då de var uppmonterade på nytt, en söder om Västervik, den andra norr om Visby. De är numera bor­ta också därifrån. På platsen i Spånga ligger numera Spånga idrottsplats. Klippt ur Spånga Bygden, Spånga Fornminnes- och Hembygdsgille Nr 35 december 1990